slinkan

igår tog jonas ut mig för rastning.
jag hade inte känt gatugrus under fötterna på två dygn.

vi sitter i bilen på e4:an och jonas utropar!
-vafan!!? VAR DET DÄR MIN SKO!?

-öh.. driver du med mig, säger jag.

jonas är alltså av den lilla skara folk som jag över huvudtaget inte kan förstå mig på!
jag har alltid undrat över vissa saker här i livet och det där med att det ligger skor på vägen eller i ett dike..
jag fattar det helt enkelt inte!
man känner väl förfan om man tappar en sko. det blir lixom hårdare att gå på gruset.

jonas sitter och stirrar i backspegeln och säger till slut.
- jaja.. det spelar ingen roll längre för jag kastade den andra skon.

WHAT?! tänkte jag.. jag blev som ett jäkla frågetecken så jag glömde helt enkelt fråga hur fan man kan tappa en sko.

ja nog om honom. ni undrar såklart oroligt hur jag mår.. ja.. mina barn jag mår bättre!
igår använde jag näsdroppar. för första gången någonsin.
det är mkt jag klarar av men att spruta in vätska i näsa, mun eller öra är lite av en svaghet jag har.

så. jag grät igår. medans jonas låg och tittade på.. OCH SKRATTADE.
det var iofs inte det där det-gör-ont-gråtet utan mer bara -det-bara-rinner-tårar-gråtet.
men är inte det hans skyldighet att tycka synd om sin tjej när hon gråter?