slinkan

jag.
allt handlar om mig nu.

mig som en person som inte tillhör någon annan.
ikväll.. många dagar och nätter, månader senare insåg jag det.

jag tog mig hit. tack vare någon slags känsla.
impulsivt föll jag handlöst ur trygghet och det där att kunna slå ihop sitt namn med någon annans.
som att vi döptes med våra namn ihop. utan mellanslag.

jag tog mig ur det i ren och skär impulsivitet.
det kändes bra. efter alla tårar och separationsångestar kändes det bra.

efter det.. kom det där jag kallade käftsmäll.
som jag bara väntade på.
"jag får ta konsekvenserna av mina beslut.. den dagen käftsmällen kommer"

nu. ikväll.
slog det mig.

jag har varit med om den.
det var omtumlande. den var så omtumlande att den satte t.om fysiska spår på mig.
spår som jag lyckades dölja med produkter och talangen att kunna le.
ärligt talat har jag talang för att kunna le...oärligt.

visst har jag haft helt underbara dagar. den ena känns som den har toppat den andra.
men alla fattar att mellan topparna så måste det finnas dalar.
och jag har haft dalar.


Men.. jag tror såhär 7 månader senare.. att jag är påväg ur dessa toppar och dalar.
jag börjar hitta mig själv nu. mig själv som i Stina.
utan ett annat ihopsittande namn.

jag.
gav mig fan på att klara mig själv.
först nu kan jag säga att det kanske går också.
det där med att somna själv varenda natt och vakna själv varenda morgon är inte så starkt.
mest trist.

det där med att komma hem till en dörr som alltid är låst för att jag är den enda som har nyckeln.
är inte så starkt.
mest trist.

att inte tala om dom gångerna som jag ska laga något riktigt gott till middag.
men det slutar med att jag äter det direkt ur kastrullen.

vitsen att duka fint, tända ljus, kanske klä upp mig en aning.. det försvinner ganska drastiskt.
har jag märkt.

det är väldigt mycket som försvinner väldigt drastiskt när man fattar ett drastiskt beslut.
jag har insett det nu.

men grejen är nog den..
att jag.. behövde tydligen röra om i mitt liv.
drastiska, dumma, helt idiotiska beslut var helt underbara att ta..
för jag visste ju att det skulle göra ont och då skulle allt kännas mycket mer.

imorgon är det tisdag den 24 maj.
jag ler när jag tänker på en ny dag. allt kan hända och det brukar det oftast göra.

inget är förutsägbart. längre.

ps: jo, en sak är förutsägbar.. jag åker till Bali om 3 dagar!ds: