slinkan

ja serru!! jag klarade mig nästan hela vägen till juniskär..

mamma ringde och fråga hur det gick när jag hunni komma till kvissle..
i samma sekund tog jag en sekunds tänkande och kännande genom kroppen...
 den SKREK! KVED!! nästan BLÖDDE...jorå!! men pga av allt adrenalin och rus jag haft i kroppen från dessa oerhört snabba nerförs backar så hade jag slutat lyssnat på kroppen.

och det va inte förens mammas ord : (ja, jag ska ju in ja så du kanske ska åka bil sista biten?)
som jag vaknade upp och kände min blodfyllda mun flämta efter luft.

ännu en dag när man haft en nära-döden-upplevelse...
glöm inte lyssna på kroppen barn!!

peace and love