slinkan

på begäran av lillis så måste här uppdateras.

vet att jag är pissdålig nu förtiden på det.
har lixom ingen tid över..
saker sker och jag är där det händer..
inte framför datorn..

MEN, jag har precis kommit ur min mag-katarr koma som haft ett järngrepp om mig hela helgen.
kan inte förstå att detta alltså ska vara mildare än att föda barn.. hur fan ont gör inte det egentligen?
första dagen låg jag med krystvärkar alltså.. smärtande högg i magen varannan minut.. i en dag alltså..
grimasera mig genom den dagen så jag undrar ens om mitt ansikte gått tillbaka till den form den hade innan..

sjutk jävla synd har det varit om mig och det vill jag poängtera..
nu när JONAS INTE ENS VAR HEMMA OCH SÅG HUR HÅRD JAG VAR SOM ÖVERLEVDE..

det där med att mamma sa att jag måtte ha väldigt låg smärtgräns.. det är bara bull shit!
hur ofta är det inte som jag vaknat upp en söndag morgon med diverse skrapsår och blåmärken på kroppen och undrat vad fan jag har gjort?! vem vet, jag var så hård så jag kände inte ens smärtan vid det tillfället.