slinkan

hej mina fina vänner!
jag lever. jag lovar.
jag älskar mitt nya jobb som det går oväntat bra på.
jag älskar det mesta i livet just nu.
lite extra.

jag och jonas bor ihop dom sista två veckorna i våra liv.
jag kan skriva dom orden men att säga dom skulle bilda en stor klump i mig...
ibland förstår jag inte hur jag kunde släppa något så fint.

ibland är mindre ofta än den känsla som tog mig hit.

vi städar och packar för fullt.
vi skrattar ihop och jag älskar honom för att han mår bra och låter mig få ha mina känslor.
just nu blev jag bara tvungen att sätta mig framför datorn och låta er läsa det jag läser.
bland all gammalt bråte och vackra foton hittade jag min finaste dikt.
läs sakta och njut:


Tänk om orden hade ett faktiskt värde.
om det kostade att uttrycka sig.
vad skulle vi betala med?
skulle längre ord vara dyrare?
en minut per bokstav?

inga uttalade åsikter
skulle någonsin förklaras
värdelösa.
vi skulle veta vilket pris
tyckaren fått betala.
kanske grumlas budskapet
av det tysta räknandet.
gångertabellen
klockan
almanackan.

partiprogrammen,
vilken tyngd,
de små tunna
skrifterna skulle få.
särskilt om man betänkte
diskussionen innan.
politikerna skulle dö unga.
rekryteringen problematisk.

agitatorer och valtalare
självmordsbombare.

budskap ej ifrågasatta.
tysta åhörare
med dåligt samvete.

mindre spam
rakare budskap
tunnare böcker
färre frågor
övertänkta svar
tystnade aldrig tryckande.

hur många gånger skulle du säga
att du älskade mig.
om det kostade nästan en kvart av ditt liv?
du skulle inte förstärka med:
verkligen,
mycket,
eller ens så.
Du skulle smeka mig mer.